onsdag 11 oktober 2017

Själva meningen

Det pratas mycket syfte nuförtiden, varför finns jag? Mest kanske på jobbet men det går ju inte att skilja från det privata, de hänger tätt ihop.

För mig är det upppenbart att syftet handlar om dig min pojke, att de val och ställningstaganden jag gör har sin utgångspunkt i vad som är bäst för dig. Det betyder inte, som mänga verkar tolka det, att enkom leva för dig. Nej, det handlar om en tydlig ledstjärna och värderingsgrund.

Vi har haft en fantastiskt fin vecka ihop även om vi varit begränsade av att du varit krasslig. Samtidigt har det gjort att vi kommit extra nära varandra och fått möjlighet att umgås. Det är väldigt mysigt och lärorikt.

På fredag åker du och mamma på solsemester en vecka. Jag är väldigt glad att ni kommer iväg, ni kommer att ha det så fint. Och jag tror mamma är den som behöver det allra mest, hon har inte varit iväg så sedan förra sommaren och har känts väldigt stressad det senaste. Jag kan inte tänka mig en bättre medicin än en vecka med dig.

Sedan skulle jag ge vad som helst för möjligheten att följa med. Dela de minnen ni skapar och, mest av allt, säkerställa att ni har det bra varje minut. Nu blir det inte så och jag stället in mig på en jobbig vecka mentalt.

måndag 18 september 2017

Känslan av slöseri

Min älskade vackre pojke, nu har det gått mer än fyra dygn sedan vi träffades. Och det är tre kvar tills du kommer till mig igen. Inte tills vi träffas hoppas jag, hoppas vi ses redan i eftermiddag. Längtan är obeskrivligt tung och finns där hela tiden, som allra tyngst är den när jag blir smärtsamt påmind om det som inte är.

- Som att mamma fyller år och jag inte är en del av planeringen.
- Som att ni ska åka iväg på semester snart utan mig. Och att jag kanske åker på egen semester någon helt annanstans.
- När jag ser en så kallad kärnfamilj.
- När jag ser en pappa med sitt barn.
- Varje gång jag är i en miljö som vi genom åren upplevt tillsammans.
- När du är hos mamma och det är tyst kring vad ni gör och hur ni mår.
- När svartsjukan kommer krypande. De få gånger den fortfarande gör det.

Pappa tar sig vidare min pojke. Jag måste ju det, det fungerar inte att fortsätta vara så ledsen som jag varit. Men usch vad sakta det går och vad ont det fortsätter att göra varje dag. Jag vet att det inte hjälper alls att göra sig själv till ett offer. Men jag tycker verkligen inte jag har förtjänat den smärtan.

söndag 3 september 2017

Romantik eller galenskap

Ibland, min pojke, undrar jag vad mamma skulle tänka om hon läste det jag skrivit här. Om hon skulle tycka att jag är fullständigt tokig som fortfarande känner stora känslor för henne och som har så svårt att släppa taget. Eller skulle hon kunna se att det också finns en romantisk sida av saken. Jag vet faktiskt inte, hon är svår att läsa där. Kanske skulle hon mest känna sig pressad och inträngd i ett hörn. Vet hur mycket hon hatar den känslan. Och med den risken i åtanke så skulle jag nog inte vilja att hon läste.
Älskar dig min pojke och saknar dig massor.

torsdag 24 augusti 2017

Slutar jag någon gång vara ledsen?

Nu har du kommit hem igen min fina pojke. Den här gången har väntan känts längre än på mycket länge, längtan har känts än starkare. Kanske för att jag varit på resa. Kanske för att vi bara sagt god natt en gång och jag inte riktigt vetat vad ni gjort om dagarna.

Vi har haft en väldigt mysig eftermiddag ihop på sjön, i solen, med vänner. Blir så obeskrivligt stolt när du visar omtänksamhet och tar hand om andra barn, tröstar, vägleder. Det är så fint att tårarna är nära.

Nu ligger jag och tittar på dig när du sover. Det kan inte finnas något vackrare. Men det drabbar mig tveklöst. Kontrasten skapar en elak berg-och-dalbana, det vackra på ena sidan, tomheten på andra. Undrar om det någonsin förändras. Undrar om jag någonsin kan känna att det bara är vackert, om känslan av att mamma fattas oss någonsin försvinner.


söndag 20 augusti 2017

Från en C-fas till en annan

Jag har varit iväg och rest med jobbet. Det har varit en fin resa på många sätt, en resa inåt. En början på något nytt. Hoppas jag. Jag har visat en styrka och disciplin som jag är stolt över, följt min egen övertygelse.

Samtidigt är det och har varit jobbigt, all tid för reflektion väcker också tankar till liv, jag blir påmind om sakernas tillstånd, att jag inte kan få det jag allra helst vill ha. Det gör ont i hela mig.

Inte blev det lättare av att det blev dumt kvällen innan jag skulle åka. Mamma var obetänksam, en brist på respekt för mina känslor. Det är något av det jag har allra svårast för. Särskilt som hon tidigare på kvällen varit fin och känt in att jag hade det jobbigt. Då blir det obetänksamma ännu mer smärtsamt, ett blottat hjärta är mer sårbart.

Har grubblat mycket i helgen på om jag tycker att det obetänksamma är ok. Och det gör jag nog inte. Särskilt inte när det inte är första gången det händer. Men som alltid så kan jag inte se någon anledning att gå omkring vara sur på mamma eller att hämnas, det kan inte gynna någon av oss.

Älskar dig och längtar så tills vi ses

tisdag 15 augusti 2017

Det svåra i att vara på efterkälken

Jag har aldrig varit ditt förstahandsval. Inte när det gällt att trösta, komma till ro och somna, åtnjuta förtroende kring hur saker förhåller sig. Tvärtom har mamma alltid gått före. Och inte bara hon, farmor också. Kanske är det så för de flesta pappor och min roll underlättades definitivt inte av den start vi fick. Men icke desto mindre så är det otroligt tungt de gånger du, på olika sätt säger eller uttrycker att det är bättre hos mamma. Då känner jag mig otroligt maktlös. Tycker jag gör allt och lite till och att jag faktiskt gjort väldigt få fel även om det finns många saker jag kunde gjort annorlunda.

Jag hoppas verkligen inte du ser eller märker att jag blir ledsen de gånger de orden kommer.

Nu måste pappa sova. Älskar dig till vansinne.

fredag 11 augusti 2017

Mod eller galenskap?

Igår träffades jag och mamma för att prata om allt det där som är svårt att hinna med i vardagen och som inte känns lämpligt när du är med. Det blev inget bra samtal, inte alls faktiskt, det blev upprört och infekterat och jag vet ärligt talat inte om vi kom någonstans alls. I alla fall inte kring de mer praktiska frågorna, vart vi ska bo, hur länge du ska vara hos respektive förälder. Mamma är inne på att vi ska prova hela veckor nu. Det vill inte jag, jag tycker vi ska fortsätta som vi gjort innan. Och så blir det till att börja med. Om det är rätt vet jag inte, det vet ingen av oss. Men jag hoppas verkligen du vet att både jag och mamma verkligen vill göra det som är bäst för dig.

Tyvärr gjorde det komplicerade i dessa frågor, och att jag inte upplevde mamma särskilt engagerad, att jag råkade öppna dörren till den känsla som vuxit sig allt starkare. Och när dörren väl var öppen gick den inte att stänga. Jag bestämde mig för att det var lika bra att fullfölja och dela min känsla fullt ut. Det hade jag ändå tänkt göra så småningom men planen var att hitta ett bättre valt tillfälle. Men nu är det gjort.

Jag vet inte vad som rör sig i mammas huvud. Jag kan bara hoppas att hon lyssnade på mina ord och tar in dem. Mer kan jag inte göra. Och från nu kommer jag att göra allt för att inte dela känslan med henne igen. Det kommer inte vara lätt. Men jag tror det är nödvändigt. Kanske kommer vi att beröra saken igen, kanske inte. Men jag känner i alla fall att jag var skyldig mig själv och dig att inte låtsas som ingenting.

Älskar dig mer än ord

torsdag 3 augusti 2017

Another day in paradise

Nu är du hos mig igen min fina pojke och det är alldeles underbart. Dessutom har du varit på sånt härligt, varmt och mysigt humör.

Vi har haft en riktigt fin dag ihop alla tre, en sådan som man minns. Inte för vad vi gjorde utan för hur det kändes. Vårt, mitt och mammas, totala fokus på dig. Värmen och respekten oss emellan. Ögonblicken  där vi inser hur mycket vi har gemensamt, tankarna vi båda tänker, då är det fantastiskt det vi har. Vad det nu är.

För mig är det obegripligt om inte mamma ser det jag ser. Men är rädd att hon snarare ser det som att vi kan vara så här bra just för att vi är separerade.  Och då spelar det ju egentligen ingen roll vad jag eller vi gör.

Men oavsett det, är så obeskrivligt tacksam för den här sortens dagar.

tisdag 1 augusti 2017

I natt jag drömde

Vaknade av en dröm nyss. Får hoppas det är en engångsföreteelse, att jag inte ramlar tillbaka i dålig sömn.

Drömde att jag spelade fotboll, på en välbekant plan för länge sedan. Det var väldigt verkligt. Vet inte varför jag vaknade för det var inte direkt läskigt. Mer välbekant med hur det kändes hemma. Åh vad jag önskar att du ska få känna liknande saker. Kanske på fotbollsplanen, gärna där, kanske någon helt annanstans.

I vaket tillstånd kom det som blivit jobbigt när jag tänker på fotboll. Då kom rädslan över att bli skadad och inte kunna göra mig själv rättvisa som människa. Den känsla jag upplevde när du kom. Den känsla som jag upplever i mångt och mycket gjorde att mamma gled ifrån varandra. Jag kan inte låta bli att känna att jag straffats långt bortom rimliga proportioner. För jag tror verkligen att vi fortsatt hade levt ihop om det inte vore för den där sena kvällen på en fotbollsplan.

På riktigt. Jag skojar inte.

Utan den kvällen hade jag orkat vara så mycket starkare i den tuffa start vi fick som föräldrar. Utan den hade jag orkar vara den trygghet och det stöd för mamma som jag varit, och är, på så många andra arenor.

måndag 31 juli 2017

Tillbaka - Klumpen i magen, gråten i halsen

Igår åkte du till mamma igen. Vi har haft en fantastisk vecka med huset fullt av folk i omgångar. Och framför allt, en massa barn. Blir så tydligt att det är då jag mår som allra bäst, omgiven av människor jag tycker om och med naturliga lekkamrater för dig min fina pojke. Det är så jag vill det ska vara alltid.

Därför blir också tonheten och tystnaden så påtaglig nu när du inte är här, när vännerna åkt hem. Trodde jag lärt mig hantera det. Och lite har jag kanske det, känner igen känslan när den kommer. Men var oförberedd på kraften i hur det slog till nu.

Tror egentligen det handlar om känslan av otillräcklighet. Jag räckte inte till för mamma i relationen och gjorde uppenbart inte tillräckligt för att hon skulle stanna. Inte heller har allt det arbete vi lagt ner och de positiva förändringar vi skapat räckt till för att mamma ska vilja ge oss en chans till. Oss som i dig, mig och mamma.

Det i sin tur har lett fram till den otillräcklighet jag känner nu. Den som går hand i hand med maktlöshet. Jag ville bygga en stor familj, ville att du skulle få syskon i nära ålder, naturliga lekkamrater som kompensation för att varken jag eller mamma har syskon. Jag ville bygga allt det där ihop med mamma. Nu måste jag starta om. Mot min vilja.

Därför känner jag mig ledsen idag.