söndag 3 december 2017

Mitt nya, känsliga, jag

De mörka stunderna har börjat komma tillbaka. Men inte på grund av relationen till mamma. Tvärtom, förutom det helt fantastiska du och jag har så är relationen med din mamma det enda som känns riktigt fint och stabilt nu. Det skakar på jobbet och jag känner plötsligt en ensamhet där som jag inte känt tidigare. Och känslorna är smärtsamt lika de som kom efter separationen. Men som tur är finns deg en viktig skillnad; jag tror att detta blir något bättre i framtiden. Ja, förhoppningsvis väldigt snart.

Du är en vacker, underbar och klok pojke.

tisdag 7 november 2017

Den långa färden

De mörka stunderna dyker nästan inte upp alls längre. Och när de är på väg så har jag lärt mig vara förberedd. Jag tar mig vidare min pojke, jag blir starkare hela tiden. Jag måste ju det.

Men det går inte en dag utan att känslan gör sig påmind med kraft. Alltihop känns så fel. Varför utsätter vi oss för detta när så mycket är så bra? Jag förstår faktiskt inte det och det gör mig ledsen.

Du är en så vacker och klok pojke, vill aldrig vara ifrån dig. Aldrig.

måndag 23 oktober 2017

Varför

Jag har precis pussat dig godnatt. Underbar, vacker, klok. I allt kommer det så tydligt till mig att vi gör rätt, jag och mamma, som vänder ut och in på oss för att få till en bra lösning för hur vi bor. Behöver påminna mig om det när det känns som jobbigast med allt det praktiska.

Samtidigt behöver verkligen komma vidare. Mest för att skolvalet närmar sig för dig. Men också för att slippa leva i ovisshet mer.

När vi brottas med hur svårt det är att få ihop hela ekvationen så kommer den gamla vanliga frågan; varför? Jag begriper verkligen inte hur mamma inte kan vilja hitta tillbaka till oss. Vi gör så mycket så oerhört bra och varför skulle då inte känslorna kunna komma tillbaka också? Det känns så slösaktigt att inte försöka. Men tror jag måste fortsätta låta bli att säga något om den känslan. Det skulle inte hjälpa.

Men det kommer bli bra min pojke. Det måste det bli.

lördag 21 oktober 2017

Du är ett underverk

Så är det verkligen min pojke, du är fantastisk i varje avseende. Det blir så tydligt nu när varit ifrån varandra. Din påhittighet och glädje är så inspirerande, varje liten underfundighet och uppfinning gör mig alldeles varm. Och när du dessutom är så omtänksam så känner jag en oerhörd stolthet över att ha bidragit till det du är och till hur du hela tiden utvecklas. Du känns väldigt harmonisk nu och det verkar som övergången till längre intervaller i respektive boende har varit av godo. Men säg inte till mamma att jag sagt det.

Sen tänker jag ibland att det finns något otroligt slösaktigt i att mamma och jag bara har ett barn tillsammans. För vi är väldigt bra föräldrar. Både var för sig och tillsammans. Det känns så synd att vi inte ger oss själva chansen att bättre utnyttja det. Men samtidigt är det kanske ngt positivt med att kunna ge dig allt. Fast jag önskar verkligen att jag kommer att kunna ge dig syskon även om det nu blir rätt stor åldersskillnad.

Älskar dig så mycket

fredag 20 oktober 2017

Kärt återseende

Det var fantastiskt att se dig idag igen, en hel vecka har gått utan att vi pratat. Du är så stor.

Du och mamma verkar ha haft det fantastiskt och det gläder mig mycket. Och inte bara för din skull, mycket också för mamma som fått möjlighet att koppla av, det behövde hon.

I morgon kommer du hit och jag längtar så, välkommen hem!

onsdag 11 oktober 2017

Själva meningen

Det pratas mycket syfte nuförtiden, varför finns jag? Mest kanske på jobbet men det går ju inte att skilja från det privata, de hänger tätt ihop.

För mig är det upppenbart att syftet handlar om dig min pojke, att de val och ställningstaganden jag gör har sin utgångspunkt i vad som är bäst för dig. Det betyder inte, som mänga verkar tolka det, att enkom leva för dig. Nej, det handlar om en tydlig ledstjärna och värderingsgrund.

Vi har haft en fantastiskt fin vecka ihop även om vi varit begränsade av att du varit krasslig. Samtidigt har det gjort att vi kommit extra nära varandra och fått möjlighet att umgås. Det är väldigt mysigt och lärorikt.

På fredag åker du och mamma på solsemester en vecka. Jag är väldigt glad att ni kommer iväg, ni kommer att ha det så fint. Och jag tror mamma är den som behöver det allra mest, hon har inte varit iväg så sedan förra sommaren och har känts väldigt stressad det senaste. Jag kan inte tänka mig en bättre medicin än en vecka med dig.

Sedan skulle jag ge vad som helst för möjligheten att följa med. Dela de minnen ni skapar och, mest av allt, säkerställa att ni har det bra varje minut. Nu blir det inte så och jag stället in mig på en jobbig vecka mentalt.

måndag 18 september 2017

Känslan av slöseri

Min älskade vackre pojke, nu har det gått mer än fyra dygn sedan vi träffades. Och det är tre kvar tills du kommer till mig igen. Inte tills vi träffas hoppas jag, hoppas vi ses redan i eftermiddag. Längtan är obeskrivligt tung och finns där hela tiden, som allra tyngst är den när jag blir smärtsamt påmind om det som inte är.

- Som att mamma fyller år och jag inte är en del av planeringen.
- Som att ni ska åka iväg på semester snart utan mig. Och att jag kanske åker på egen semester någon helt annanstans.
- När jag ser en så kallad kärnfamilj.
- När jag ser en pappa med sitt barn.
- Varje gång jag är i en miljö som vi genom åren upplevt tillsammans.
- När du är hos mamma och det är tyst kring vad ni gör och hur ni mår.
- När svartsjukan kommer krypande. De få gånger den fortfarande gör det.

Pappa tar sig vidare min pojke. Jag måste ju det, det fungerar inte att fortsätta vara så ledsen som jag varit. Men usch vad sakta det går och vad ont det fortsätter att göra varje dag. Jag vet att det inte hjälper alls att göra sig själv till ett offer. Men jag tycker verkligen inte jag har förtjänat den smärtan.

söndag 3 september 2017

Romantik eller galenskap

Ibland, min pojke, undrar jag vad mamma skulle tänka om hon läste det jag skrivit här. Om hon skulle tycka att jag är fullständigt tokig som fortfarande känner stora känslor för henne och som har så svårt att släppa taget. Eller skulle hon kunna se att det också finns en romantisk sida av saken. Jag vet faktiskt inte, hon är svår att läsa där. Kanske skulle hon mest känna sig pressad och inträngd i ett hörn. Vet hur mycket hon hatar den känslan. Och med den risken i åtanke så skulle jag nog inte vilja att hon läste.
Älskar dig min pojke och saknar dig massor.

torsdag 24 augusti 2017

Slutar jag någon gång vara ledsen?

Nu har du kommit hem igen min fina pojke. Den här gången har väntan känts längre än på mycket länge, längtan har känts än starkare. Kanske för att jag varit på resa. Kanske för att vi bara sagt god natt en gång och jag inte riktigt vetat vad ni gjort om dagarna.

Vi har haft en väldigt mysig eftermiddag ihop på sjön, i solen, med vänner. Blir så obeskrivligt stolt när du visar omtänksamhet och tar hand om andra barn, tröstar, vägleder. Det är så fint att tårarna är nära.

Nu ligger jag och tittar på dig när du sover. Det kan inte finnas något vackrare. Men det drabbar mig tveklöst. Kontrasten skapar en elak berg-och-dalbana, det vackra på ena sidan, tomheten på andra. Undrar om det någonsin förändras. Undrar om jag någonsin kan känna att det bara är vackert, om känslan av att mamma fattas oss någonsin försvinner.


söndag 20 augusti 2017

Från en C-fas till en annan

Jag har varit iväg och rest med jobbet. Det har varit en fin resa på många sätt, en resa inåt. En början på något nytt. Hoppas jag. Jag har visat en styrka och disciplin som jag är stolt över, följt min egen övertygelse.

Samtidigt är det och har varit jobbigt, all tid för reflektion väcker också tankar till liv, jag blir påmind om sakernas tillstånd, att jag inte kan få det jag allra helst vill ha. Det gör ont i hela mig.

Inte blev det lättare av att det blev dumt kvällen innan jag skulle åka. Mamma var obetänksam, en brist på respekt för mina känslor. Det är något av det jag har allra svårast för. Särskilt som hon tidigare på kvällen varit fin och känt in att jag hade det jobbigt. Då blir det obetänksamma ännu mer smärtsamt, ett blottat hjärta är mer sårbart.

Har grubblat mycket i helgen på om jag tycker att det obetänksamma är ok. Och det gör jag nog inte. Särskilt inte när det inte är första gången det händer. Men som alltid så kan jag inte se någon anledning att gå omkring vara sur på mamma eller att hämnas, det kan inte gynna någon av oss.

Älskar dig och längtar så tills vi ses