04.55

Klockan var 0440 när jag vaknade. Har en smällande huvudvärk, hjärtklappning och är rädd för att inte orka vara mitt bästa jag med dig i morgon.

Förra sommaren var vi på semester. Innan dess hade vi firat midsommar med de finaste. Båda delarna är väldigt fina och harmoniska minnen. Hon skrev till mig att hon då inte fattat sitt beslut.

Jag klarar inte se att något alls blivit bättre sedan dess. Tvärtom. Vi sover båda skitdåligt och kämpar för att hålla näsan över vattenytan. Varje situation som normalt är något trevligt blir i stället en påminnelse om hur livet borde ha varit. Vi har en dialog som är närmast bipolär, jag upplever det som att gå runt med ett bombbälte, det kan smälla när som helst. Det känns så onödigt.

Jag klarar inte heller av att se vilken del av det liv hon vill leva som hon inte kan ha ihop med mig.

I allt detta är jag allra mest ledsen och orolig över dig min pojke. Att du tvingas vara utan en av oss ständigt. I att du inte får några syskon. I alla fall inga i nära ålder eller med samma historia. Oroar mig också över det på längre sikt när vi blir gamla, något hon klokt fick mig att se en gång i tiden.

Snälla hjälp mig förstå så vi kan hitta en dialog som inte hela tiden balanserar på en tunn linje. Snälla hjälp mig att inte trilla ner i avgrunden igen. Snälla se att det inte bara är min kommunikation som förändrats sedan några månader.

13.20

Så har det gått två dygn sedan vi träffades min älskade fina pojke. Varje minut är en plåga, jag undrar så vad du har för dig och hur du mår. Är glad för att din mamma har blivit lite bättre på att dela med sig och skapa en närvaro även om jag inte är hos dig. Men det räcker inte, jag vill höra ditt fantastiska skratt, leka och mysa. Det går inte på distans.

Ett helt dygn till måste jag härda ut att inte träffa dig, först då kommer jag att känna mig i närheten av hel igen.

Jag har så svårt att förhålla mig till att din mamma inte förefaller känna något överhuvudtaget. Även om jag självklart förstår att hon måste göra det, att det snarare handlar om att hon inte vill dela känslorna med mig. Varför förstår jag däremot inte, vad är hon rädd för? Att skapa förhoppningar? Att själv börja tvivla? Att själv trilla ner i avgrunden jag försöker ta mig upp ur?

Ibland spricker fasaden. De få gångerna har jag känt att hon är närvarande även känslomässigt. Det paradoxala är att då, bara då, har vi på riktigt kommit någon vart, börjat bygga en plattform för vår dialog och fortsatta relation. Av det skälet har jag så oerhört svårt att förstå varför vi inte oftare, tillsammans, söker oss till den platsen.

En glad dag

Nu är du hos mig igen, då kommer energin tillbaka. Det underbara skrattet, alla roliga idéer och saker du säger, hur det märks att du också längtat. Ja till och med den ständiga kampen för att du ska vilja komma till ro och somna.

Tänk att en så liten människa kan ta så stor plats i mitt hjärta.

11.25

Ännu en lördag utan dig min fina, fina pojke. Helgerna är värst. Tyst och tomt i huset, timmarna kryper fram. Undrar så vad du gör, hur du mår. Tycker det känns så hemskt att inte få vara med dig när jag vill, att du inte får full tillgång till båda dina föräldrar. Hela tiden.

Vet att det inte gått så lång tid sedan ni ringde och sa god natt igår kväll. Men det är en klen tröst när längtan kommer krypande. Såg att du längtade också.

Vet också att jag borde utnyttja egentiden för att göra andra saker, både måsten och sånt som är roligt. Det säger alla. För att skingra tankarna och börja bygga ett nytt liv, komma vidare från den här mörka platsen. Men jag vill ju inte bygga ett liv utan dig, inget jag gör känns meningsfullt när du inte finns med i bilden.

Längtar så tills du kommer hit i morgon.

Maktlöshet

Tror det var hon som använde det ordet för att beskriva min känsla.

Minns väl när vi första gången pratade om att föreviga vår relation, vi satt i soffan i lägenheten. Tror kanske det var när vi bestämde det namn som vi sedan var överens om inte fångade vår pojkes väsen. Minns hur jag menade att det finns något fint i att kunna ge allt till ett enda barn, alla ekonomiska förutsättningar och all trygghet. Men framför allt all kärlek.

Minns också hur hon öppnade mina ögon för en annan sida av att ha syskon. Hur syskon kan bli en trygghet när föräldrarna blir gamla och så småningom inte längre finns. Att det finns någon som delar samma historik och minnen, och som står vid ens sida i allt jobbigt.

Där och då föddes min övertygelse att jag vill ha fler än ett barn. Den har bara vuxit sig starkare sedan du föddes. Precis som viljan att vara en kärnfamilj, att skapa det varken hon eller jag har haft, att två närvarande och kärleksfulla föräldrar är något fantastiskt värt att vända ut och in på sig själv för.

Nu finns inget av det.

02:24

Saknar min älskade pojke varje minut som går när vi inte är tillsammans.

Inga lugna andetag från rummet bredvid. Ingen som tyst trippar in och kryper ner bredvid mig mitt i natten. Som ligger på tvären i sängen, sparkar på mig, och ändå förmår lugna.  Som sover avslappnat när jag vaknar först. Som tar tid på sig att vakna precis som jag. Som sen möter mig med pigga leende ögon och studsar upp för att leka eller för att överraska pappa.