Tiden går så fort

Ibland känns det som du blivit stor så fort. Har legat och lyssnat på dina andetag en stund innan du vaknade nyss. Så mysigt när du kröp intill mig för att kela, oändlig tacksamhet för att jag ligger i min egen säng och inte på hotell som var meningen från början. Dina små betraktelser och klokheter, de är underbara. Du frågade om det var ok att du går ner och fixar frukost till oss. Jag får inte närvara, du vill överraska. Du är fantastisk!

Min stora kärlek

Min pojke, varje sekund med dig är något fantastiskt. Vi vaknade nyss, så skönt att du fått sova gott och länge. Helt obeskrivlig är känslan när du ler mot mig med leendet som innehåller så mycket värme och bus på samma gång. När du lägger armen om mig, vill stanna i det ögonblicket i evig tid, vill aldrig vakna utan dig.

Och du, jag inser också att jag inte heller vill vakna utan din fina mamma, eller att du ska behöva göra det. Det blir allt tydligare för mig att det är så mycket mer än oss som familj jag saknar och längtar efter. De glada ögonen som också du fått. Känslan att vara överens om det mesta som på riktigt betyder något. Ja till och med hur vi gick i otakt, handlingskraften som mötte eftertänksamhet, jag saknar även den även om olikheterna serverade oss många utmaningar. Men ur utmaningarna föddes kraft att förändra, att växa.

Jag tar mig vidare min älskade pojke, pappa blir starkare för varje dag som går. Jag bygger ett nytt liv ihop med dig och du kommer alltid vara den viktigaste pusselbiten i det livet.

Men det smärtar något oerhört att inte få göra den fortsatta resan med mamma vid min sida, att inte vi tre får fortsätta upptäcka världen ihop, som den fina lilla familj jag är övertygad om att vi kan vara.

Den stora saknaden

Jag saknar dig något kopiöst min pojke. Vet att du inte är här när jag vaknar i morgon, vet att det dröjer nästan en vecka tills jag får krama dig igen, tills jag får höra ditt skratt. Men gläds åt att du och mamma får komma iväg och umgås med några av de finaste människor jag mött. Jag gör allt jag kan för att den känslan ska vara dominerande.

Trots allt, bara kärlek

Jag har felat många gånger. Sagt saker jag inte borde ha sagt, gjort saker jag inte borde gjort. Men, kanske ännu mer, låtit bli att säga och göra det jag borde. Ibland för att jag inte förstått men också för att det funnits en kamp, en prestige. Mår dåligt över de många hårda ord som utväxlats, under relationen och efter. Mår dåligt över att vi då inte haft sinnesnärvaro nog att sätta oss över de sakerna.

Samtidigt tycker jag mig ha utvecklats ständigt, blivit bättre, lärt av mina misstag. Inte minst sedan hon lämnade, distans och utrymme för reflektion har skapat många insikter.

Och vi har blivit oändligt mycket bättre. Kommunikationen har blivit mer respektfull och lyhörd, Vi kan styra bort från de potentiella konflikter som våra olikheter föder.

Trots allt som varit, trots alla hårda ord och brist på respekt, känner jag bara kärlek och omtanke.

Den långa väntan, snart över

Det har gått fem dagar sen vi sågs, fem långa och smärtsamma dagar. Vi har pratat i telefon ett par gånger. Men inte träffats.

Jag tycker nog ändå att det, med undantag från första kvällen, har gått lite bättre den här gången. Nyckeln i det har, tror jag, paradoxalt nog har varit att jag fokuserat på dig. Jag har ägnat min kraft åt att förbereda och planera för vad vi ska göra och att röja undan alla måsten som jag inte vill göra när du är här.

Ser fram mysiga fem dagar med dig!