Kärleken

Kärleken tänker säkert någon, måste inte den finnas? Nej jag tror ju inte det, inte i varje ögonblick. Däremot måste det finnas en grund att bygga på, en respekt för varandra och ett ömsesidigt ansvar, som föräldrar, för varandra och för den egna utvecklingen. När det finns så är jag övertygad om att kärleken kommer, oavsett om den funnits innan eller inte. Att inte utforska det spåret tycker jag därför är ett hemskt slöseri.

Inget har blivit bättre

Så känner jag ofta, min pojke, att:

- Du måste bära på en ständig längtan efter den ena föräldern, att du 100 % av tiden är utan en förälder.
- Det finns saker hos dig och ditt beteende som tyder på att du inte är så harmonisk som vi vill.
- Jag måste förlika mig med saknaden.
- Jag måste acceptera att inte förstå.
- Mamma inte ser det jag ser. 
- Vi begränsas så av att ha två separata ekonomier i stället för en, så mycket starkare.
- Varje konflikt vi haft senaste året har handlat om rollerna i spåren efter separationen snarare än vår relation.
- Det ständiga pusslandet stjäl så mycket energi från oss båda, energi vi hellre borde lägga på dig och oss själva.
- Samma pusslande gör att det blir ett ständigt kompromissande kring aktiviteter, resor, högtider etc. Nästan alltid med någon förlorare.
- Vi alla får nöja oss med boenden som är ok, inte mer.

Allt detta, i stället för att:
- Du nu kunde haft ett syskon.
- Jag och mamma idag skulle kunna ha en helt unik relation i vår gemensamma syn på föräldraskapet och i den respekt och kommunikation vi nu hittat. Mamma gör mig bättre, och jag henne.
- Vi kunde ha flyttat till ett hus med större trädgård, större lekmöjligheter, större odlingsmöjligheter, vart vi vill.
- Vi kunde ha haft ett fritidshus där vi ständigt hänger på helgerna.
- Vi kunde fortsatt upptäcka världen ihop.

Jag förstår varför mamma valde att lämna, vi hade fastnat i en låsning som skapade mycket frustration. Hos oss båda. Men jag förstår inte varför hon inte ser att all den utveckling som skett efteråt har fört oss så oerhört mycket närmare varandra. Jag förstår inte varför hon inte anser det värt en chans till.

Till så inser jag när jag skriver detta att rubriken inte riktigt är sann. För din och min relation har definitivt blivit bättre sedan mamma flyttade. Vi har väldigt mysigt ihop och det finns något fint i att vi får sätta villkoren för livet när du är hos mig. Men det finns inget som säger att det inte hade kunnat ske ändå.

Beroendet

Tänk min älskade fina pojke att det kan finnas så många trotsiga och utmanande stunder och ändå gå så fort till att jag längtar efter dig när du lämnat. Det har jag aldrig upplevt innan, inte ens varit i närheten av.

Din mamma är fin min pojke. Hon har börjat ge mer av sig själv och som jag hoppats innebär det att vibkomner närmare varandra och får en avsevärt bättre relation. Jag vill ju bara att det ska vara så enkelt och avslappnat som möjligt. Nu visar vi respekt, omtanke och, ibland, värme för varandra.

Nu ska pappa sova. Älskar dig ner än ord och längtar tills du kommer till mig igen.

Underbar dag med underbar pojke

Solen sken på oss idag min pojke, du är fantastisk på alla sätt jag kan tänka mig. Tänk att det kan vara så roligt att umgås med dig. Du säger så många saker som får mig att känna både stolthet och bli imponerad, klokheter och roligheter. Allra mest stolt är jag nog över hur du har förmågan att uppskatta allt vi gör, att du är fullständigt nöjd med en promenad i den vårvita skogen, att du aldrig tjatar eller har bråttom till något.

Och tänk, vi är bara i början.

Helgernas paradox

Jag gläds så mycket åt att du har det fint med mamma, för det vet jag att du har. Jag vet att mamma gör sitt yttersta för att ni ska ha mysigt, att du ska få all den kärlek du förtjänar. Det gör mig varm, är glad att din mamma är din mamma.

Men samtidigt är det smärtsamt. För ju bättre ni har det, desto mer kraftfull tomheten och längtan. Särskilt tydligt blir det på helger och alla dessa högtider. De finns mycket för familjen och det är svårt att inte se all harmoni i min omgivning, höra barn som skrattar och leker. Då slår saknaden mot mig med kraft.

Undrar så om jag någonsin ska kunna vila i att du har det bra utan att det skuggas av att jag inte är där du är.