Igår träffades jag och mamma för att prata om allt det där som är svårt att hinna med i vardagen och som inte känns lämpligt när du är med. Det blev inget bra samtal, inte alls faktiskt, det blev upprört och infekterat och jag vet ärligt talat inte om vi kom någonstans alls. I alla fall inte kring de mer praktiska frågorna, vart vi ska bo, hur länge du ska vara hos respektive förälder. Mamma är inne på att vi ska prova hela veckor nu. Det vill inte jag, jag tycker vi ska fortsätta som vi gjort innan. Och så blir det till att börja med. Om det är rätt vet jag inte, det vet ingen av oss. Men jag hoppas verkligen du vet att både jag och mamma verkligen vill göra det som är bäst för dig.
Tyvärr gjorde det komplicerade i dessa frågor, och att jag inte upplevde mamma särskilt engagerad, att jag råkade öppna dörren till den känsla som vuxit sig allt starkare. Och när dörren väl var öppen gick den inte att stänga. Jag bestämde mig för att det var lika bra att fullfölja och dela min känsla fullt ut. Det hade jag ändå tänkt göra så småningom men planen var att hitta ett bättre valt tillfälle. Men nu är det gjort.
Jag vet inte vad som rör sig i mammas huvud. Jag kan bara hoppas att hon lyssnade på mina ord och tar in dem. Mer kan jag inte göra. Och från nu kommer jag att göra allt för att inte dela känslan med henne igen. Det kommer inte vara lätt. Men jag tror det är nödvändigt. Kanske kommer vi att beröra saken igen, kanske inte. Men jag känner i alla fall att jag var skyldig mig själv och dig att inte låtsas som ingenting.
Älskar dig mer än ord
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar