måndag 18 september 2017

Känslan av slöseri

Min älskade vackre pojke, nu har det gått mer än fyra dygn sedan vi träffades. Och det är tre kvar tills du kommer till mig igen. Inte tills vi träffas hoppas jag, hoppas vi ses redan i eftermiddag. Längtan är obeskrivligt tung och finns där hela tiden, som allra tyngst är den när jag blir smärtsamt påmind om det som inte är.

- Som att mamma fyller år och jag inte är en del av planeringen.
- Som att ni ska åka iväg på semester snart utan mig. Och att jag kanske åker på egen semester någon helt annanstans.
- När jag ser en så kallad kärnfamilj.
- När jag ser en pappa med sitt barn.
- Varje gång jag är i en miljö som vi genom åren upplevt tillsammans.
- När du är hos mamma och det är tyst kring vad ni gör och hur ni mår.
- När svartsjukan kommer krypande. De få gånger den fortfarande gör det.

Pappa tar sig vidare min pojke. Jag måste ju det, det fungerar inte att fortsätta vara så ledsen som jag varit. Men usch vad sakta det går och vad ont det fortsätter att göra varje dag. Jag vet att det inte hjälper alls att göra sig själv till ett offer. Men jag tycker verkligen inte jag har förtjänat den smärtan.

söndag 3 september 2017

Romantik eller galenskap

Ibland, min pojke, undrar jag vad mamma skulle tänka om hon läste det jag skrivit här. Om hon skulle tycka att jag är fullständigt tokig som fortfarande känner stora känslor för henne och som har så svårt att släppa taget. Eller skulle hon kunna se att det också finns en romantisk sida av saken. Jag vet faktiskt inte, hon är svår att läsa där. Kanske skulle hon mest känna sig pressad och inträngd i ett hörn. Vet hur mycket hon hatar den känslan. Och med den risken i åtanke så skulle jag nog inte vilja att hon läste.
Älskar dig min pojke och saknar dig massor.