fredag 28 december 2018

Vänjer jag mig någonsin?

Vi har haft en fin jul min pojke. Inte utan utmaningar men totalt sett mycket fina dagar ihop. Vi fick några lugna dagar hos farmor och själva julafton blev i vanlig ordning några intensiva timmar och sedan en väldigt lugn kväll. Det är fint att se hur väl du trivs på landet och hur fin du är med djuren.

Ibland tänker jag att du verkar trivas som allra bäst med att göra saker ihop med mig eller med andra vuxna, gärna äldre vuxna. Det är som att det finns ett speciellt band där och jag tror du trivs med den ömsesidiga nyfikenheten och närvaron som ofta finns hos äldre. Jag försöker att vara sådan jag med, att inte ha fokus på andra saker. Jag tror att jag lyckas relativt väl.

Nu är du hos mamma och jag tror aldrig jag vänjer mig tomheten som blir då, min energi och mitt humör är avsevärt sämre när du inte är här. Märkligt hur det kan påverka så mycket. Och då är det ändå bara två dagar sedan vi sågs och igår ringde du inte mindre än tre gånger. Väldigt mysigt att känna att du också längtar och att du och jag, till sist, håller på att skapa ett tydligare vi. Det blir en sorts belöning för att jag jobbar så hårt på att alltid vara bästa möjliga pappa. Samtidigt som det såklart också är lite jobbigt när det blir så tydligt att du längtar.

I morgon ses vi och ska gå på teater ihop alla tre. Jag ska göra allt jag kan för att göra det till en så mysig stund som möjligt!

lördag 15 december 2018

Återuppstånden

Hej min vackre pojke,

Pappa tog en paus från att skriva här. En lång paus. Mycket har hänt på det knappa år som passerat sedan senast:

  • Du har fyllt sex år och har börjat skolan. Du känns så stor och tiden går så fort.
  • Jag slutade på jobbet och startade mitt egna företag. Det är ett av de bästa besluten jag fattat.
  • Vi flyttade från huset där du föddes till ett nytt. Över sommaren hade vi ingen bostad. Det var en väldigt fin tid.
  • Vår älskade mormor B har somnat in för gott. Jag saknar henne jättemycket.
  • Du har fått din första flickvän. Fast det vet du inte att jag vet.
Nu är det snart jul igen och det är så mysigt att du ska vara hos mig då. Vi kommer att åka till Småland och vara hos kusinerna. Det gläder mig mycket att vi får fira ihop med andra barn och att vi får nära farmor. Sen kommer det att kännas lite jobbigt tror jag att det blir en jul utan mormor och, för första gången, utan din mamma. Om det är bra eller inte vet jag inte.

Mamma och jag har en ok relation men hösten har varit sådär tyvärr. Hon har träffat någon och det har gjort att kommunikationen oss emellan har blivit sådär svår igen. Jag upplever att mamma krånglar till saker i onödan i stället för att hjälps åt och försöker lösa saker ihop. Det är frustrerande, särskilt som jag, till skillnad från förra gången, inte har några som helst problem med att mamma träffar någon. Tvärtom faktiskt, jag gläds åt att det blir ett större sammanhang för dig min pojke. Men jag är väldigt frustrerad över att jag upplever att mamma inte prioriterar lösningsorienterade samtal oss emellan och att hon har så svårt släppa garden och ibland erkänna att hon felat. När det går ut över dig blir jag ledsen.

I morgon är det söndag och sen på måndag kommer du till mig. Längtar så!

lördag 13 januari 2018

Vemodigt och fint på samma gång

Hej min vackre kloke pojke,

Det var ett tag sedan jag skrev här nu och mycket har hänt. Idag har mamma och jag fixat och ställt i ordning huset hela dagen och i morgon kommer det människor hit för att titta. På vårt hus. Sen är tanken att vi ska sälja och flytta någon annanstans. Det känns väldigt väldigt konstigt. Dels för att du ju så att säga är född här, dels för att det finns mycket minnen och för att vi etablerat oss här. Vemod.

Samtidigt är det svårt att sortera vad som handlar om rädsla för förändring och vad som är det gamla vanliga; att jag ju fortsatt känner att alltihop är fel. Men jag vill att du ska veta att både jag och mamma gör detta för att vi tror att det är det bästa för dig. Vi vill bo nära varandra och skapa en trygg tillvaro för dig, allt annat är underordnat. Sedan hade vi båda önskat att jag kunde bo kvar och mamma kunde flytta närmare. Men tyvärr vet vi inte hur vi ska få till det. Och kanske finns det en poäng i att starta om.

Vi har inte sagt något till dig än och idag har jag haft en känsla att det blir lite som att ljuga för dig. Att du åker iväg och när du kommer tillbaka så är huset sålt. Men jag hoppas vi tänker rätt som tänker att vi vill ha en tydlig bild av nästa steg innan vi berättar. Alltså att jag har köpt något annat och att vi bestämt vilket område vi ska bo. att vi kan presenterna en riktigt bra och trygg lösning för dig.

Är väldigt glad över hur jag och mamma fungerat idag. För det är ju en känslomässig situation. Men vi har samarbetat väldigt bra och det har varit både varmt och respektfullt. Du har en väldigt fin mamma och jag är faktiskt stolt över den relation vi har idag.


söndag 3 december 2017

Mitt nya, känsliga, jag

De mörka stunderna har börjat komma tillbaka. Men inte på grund av relationen till mamma. Tvärtom, förutom det helt fantastiska du och jag har så är relationen med din mamma det enda som känns riktigt fint och stabilt nu. Det skakar på jobbet och jag känner plötsligt en ensamhet där som jag inte känt tidigare. Och känslorna är smärtsamt lika de som kom efter separationen. Men som tur är finns deg en viktig skillnad; jag tror att detta blir något bättre i framtiden. Ja, förhoppningsvis väldigt snart.

Du är en vacker, underbar och klok pojke.

tisdag 7 november 2017

Den långa färden

De mörka stunderna dyker nästan inte upp alls längre. Och när de är på väg så har jag lärt mig vara förberedd. Jag tar mig vidare min pojke, jag blir starkare hela tiden. Jag måste ju det.

Men det går inte en dag utan att känslan gör sig påmind med kraft. Alltihop känns så fel. Varför utsätter vi oss för detta när så mycket är så bra? Jag förstår faktiskt inte det och det gör mig ledsen.

Du är en så vacker och klok pojke, vill aldrig vara ifrån dig. Aldrig.

måndag 23 oktober 2017

Varför

Jag har precis pussat dig godnatt. Underbar, vacker, klok. I allt kommer det så tydligt till mig att vi gör rätt, jag och mamma, som vänder ut och in på oss för att få till en bra lösning för hur vi bor. Behöver påminna mig om det när det känns som jobbigast med allt det praktiska.

Samtidigt behöver verkligen komma vidare. Mest för att skolvalet närmar sig för dig. Men också för att slippa leva i ovisshet mer.

När vi brottas med hur svårt det är att få ihop hela ekvationen så kommer den gamla vanliga frågan; varför? Jag begriper verkligen inte hur mamma inte kan vilja hitta tillbaka till oss. Vi gör så mycket så oerhört bra och varför skulle då inte känslorna kunna komma tillbaka också? Det känns så slösaktigt att inte försöka. Men tror jag måste fortsätta låta bli att säga något om den känslan. Det skulle inte hjälpa.

Men det kommer bli bra min pojke. Det måste det bli.

lördag 21 oktober 2017

Du är ett underverk

Så är det verkligen min pojke, du är fantastisk i varje avseende. Det blir så tydligt nu när varit ifrån varandra. Din påhittighet och glädje är så inspirerande, varje liten underfundighet och uppfinning gör mig alldeles varm. Och när du dessutom är så omtänksam så känner jag en oerhörd stolthet över att ha bidragit till det du är och till hur du hela tiden utvecklas. Du känns väldigt harmonisk nu och det verkar som övergången till längre intervaller i respektive boende har varit av godo. Men säg inte till mamma att jag sagt det.

Sen tänker jag ibland att det finns något otroligt slösaktigt i att mamma och jag bara har ett barn tillsammans. För vi är väldigt bra föräldrar. Både var för sig och tillsammans. Det känns så synd att vi inte ger oss själva chansen att bättre utnyttja det. Men samtidigt är det kanske ngt positivt med att kunna ge dig allt. Fast jag önskar verkligen att jag kommer att kunna ge dig syskon även om det nu blir rätt stor åldersskillnad.

Älskar dig så mycket

fredag 20 oktober 2017

Kärt återseende

Det var fantastiskt att se dig idag igen, en hel vecka har gått utan att vi pratat. Du är så stor.

Du och mamma verkar ha haft det fantastiskt och det gläder mig mycket. Och inte bara för din skull, mycket också för mamma som fått möjlighet att koppla av, det behövde hon.

I morgon kommer du hit och jag längtar så, välkommen hem!

onsdag 11 oktober 2017

Själva meningen

Det pratas mycket syfte nuförtiden, varför finns jag? Mest kanske på jobbet men det går ju inte att skilja från det privata, de hänger tätt ihop.

För mig är det upppenbart att syftet handlar om dig min pojke, att de val och ställningstaganden jag gör har sin utgångspunkt i vad som är bäst för dig. Det betyder inte, som mänga verkar tolka det, att enkom leva för dig. Nej, det handlar om en tydlig ledstjärna och värderingsgrund.

Vi har haft en fantastiskt fin vecka ihop även om vi varit begränsade av att du varit krasslig. Samtidigt har det gjort att vi kommit extra nära varandra och fått möjlighet att umgås. Det är väldigt mysigt och lärorikt.

På fredag åker du och mamma på solsemester en vecka. Jag är väldigt glad att ni kommer iväg, ni kommer att ha det så fint. Och jag tror mamma är den som behöver det allra mest, hon har inte varit iväg så sedan förra sommaren och har känts väldigt stressad det senaste. Jag kan inte tänka mig en bättre medicin än en vecka med dig.

Sedan skulle jag ge vad som helst för möjligheten att följa med. Dela de minnen ni skapar och, mest av allt, säkerställa att ni har det bra varje minut. Nu blir det inte så och jag stället in mig på en jobbig vecka mentalt.

måndag 18 september 2017

Känslan av slöseri

Min älskade vackre pojke, nu har det gått mer än fyra dygn sedan vi träffades. Och det är tre kvar tills du kommer till mig igen. Inte tills vi träffas hoppas jag, hoppas vi ses redan i eftermiddag. Längtan är obeskrivligt tung och finns där hela tiden, som allra tyngst är den när jag blir smärtsamt påmind om det som inte är.

- Som att mamma fyller år och jag inte är en del av planeringen.
- Som att ni ska åka iväg på semester snart utan mig. Och att jag kanske åker på egen semester någon helt annanstans.
- När jag ser en så kallad kärnfamilj.
- När jag ser en pappa med sitt barn.
- Varje gång jag är i en miljö som vi genom åren upplevt tillsammans.
- När du är hos mamma och det är tyst kring vad ni gör och hur ni mår.
- När svartsjukan kommer krypande. De få gånger den fortfarande gör det.

Pappa tar sig vidare min pojke. Jag måste ju det, det fungerar inte att fortsätta vara så ledsen som jag varit. Men usch vad sakta det går och vad ont det fortsätter att göra varje dag. Jag vet att det inte hjälper alls att göra sig själv till ett offer. Men jag tycker verkligen inte jag har förtjänat den smärtan.